Nu börjar det kännas suddigt. Nu börjar det kännas avlägset och overkligt. Har det verkligen hänt, mitt sorglösa läsår i Kina? Det häftigaste året hittills i mitt liv, det konstigaste och mysigaste. Det knäppaste och galnaste. Det härliga Kinaåret med den underbara folkhögskole-"hippie"-gemenskapen. De där människorna som blev en klass som blev ett kompisgäng som blev en familj. Som sjöng i kör och vandrade i berg och lagade mat och cyklade och pratade kinesiska och njöt av livet.
Det känns så sjukt verkligt när jag tänker på det, och det tog ett helt år innan hemma-i-Sverige-livet kändes verkligt igen, men nu börjar det blekna, mitt fina Kina-år. Varför är det alltid så att minnen sakta bleknar? (Ibland till och med fort). Jag är glad att jag höll igång med både resedagboksskrivandet och fotograferandet tokbra hela läsåret, då har jag bevis. Bevis på att det har hänt. Mitt fina Kina-år.
Mmm, minnen är så faschinerande på något sätt. Att man kan komma ihåg som otroligt mycket! Jag brukar också titta på mina kenyabilder och läsa resedagboken för att fräscha upp minnena. Det är härligt.
SvaraRaderaJag förstår precis vad du menar. Det är mindre än ett år sedan vi kom hem och det känns som en evighet sedan.. Tack och lov att man har alla bilder! Nu gör du en annan resa genom att plugga till socionom i stockholm och du har flyttat hemifrån. DET är en fantastisk resa!
SvaraRaderaDu är fin Jossan! kram Elin
Ja verkligen! Dock tycker jag nog mitt problem är att jag inte alls minns så mycket som jag önskade. Men då har jag som sagt bevisen till min hjälp, tack och lov för kameror :)
SvaraRaderaJa det har du rätt i, detta är också en resa faktiskt, kanske dock inte riktigt lika spännande mitt i vardagen, men i längden så är det ju rätt spännande med plugg också :) Tack så mycket Elin, jag gillar dig! Kram
SvaraRadera