Min vandring

Jag är så tacksam över den resa jag gått igenom. Så tacksam till alla människor som funnits runt omkring mig dessa år.
Nu verkar det kanske som om jag hade gått igenom något riktigt hemskt, en tragedi eller en livskris, men så är det faktiskt inte, jag har varit välsignad med ett fint liv so far. Det är jag också mycket tacksam över.
Men såhär är det: För inte så många år sedan så var jag en mycket osäker tjej, blyg och överkänslig. Jag avskydde när debatt stod på schemat i skolan eftersom jag egentligen inte hade några egna åsikter, och dessutom fick min medlarsjäl känslan av att alla var osams. Jag rättade mig efter vad andra tyckte och såg blåögt på världen och tänkte att alla ska nog bli sams till slut. Jag såg inte så stort värde i mig själv och visste aldrig vad jag skulle svara som mina intressen och fritidssysselsättningar i vänböckerna - jag var ju inte särskilt bra på något. Jag var inte någon särskilt dyster figur, egentligen mera ganska glättig, sorglös, men jag kunde liksom logiskt sett inte hitta nått särskilt med mig.

Idag är detta inte längre fallet, tack vare familj och vänner och min gode Gud. Jag kan idag säga att jag är trygg i mig själv och ser med hopp på framtiden. Jag vet att jag inte är bra på allt, men jag vet också flera områden i livet där jag faktiskt är bra. Rätt känslig är jag nog fortfarande (berätta det inte för någon) men det ligger liksom i släkten. Jag har massor av dåliga dagar, men alla de underbara dagarna väger tungt över. Jag älskar livet och är nöjd med mig själv, även fast det finns en del att slipa på.
När jag var yngre trodde jag nog att en sådan här inställning var kaxighet eller högfärdighet. Men ack så fel jag hade. Att vara trygg, att känna frid. Det är ju det bästa som finns.