Att besluta, att avbryta, att andas

Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Jag har mycket svårt att acceptera detta faktum.
Att det ska vara så besvärligt att våga "misslyckas", våga byta spår och ändra sig. Tänk att jag ändå, trots vad jag alltid trott, är så galet envis.
Jag har alltid tänkt att det är en bra kvalitet att jag genomför det jag har sagt att jag ska göra, att jag bestämmer mig och sen kör jag på, no matter what. Jag har ju faktiskt bestämt.
Tänk om det också kan vara en dålig egenskap, en envishet som slår undan alla alternativ, hur bra de än kan vara, eftersom jag redan har valt och då ser jag inte resten. Jag blir själv som en reklampelare för detta storartade alternativ och övertygar både mig själv och andra om varför detta är det rätta alternativet, här och nu, för mig.
Tänk att bli överrumplad av den stora lättnad som det kan innebära att våga bryta det man lovat sig själv och ändra planerna som kändes såsom skrivna i sten.
Helt plötsligt blir det lättare att andas.